Sommarsolståndet sägs vara en av de bästa tider för visionsarbete. Att ”hinnan mellan världarna” är som tunnast då. I år infaller även en solförmörkelse denna dag.
En gång har jag erfarit en solförmörkelse sådär ”på riktigt”. Stått i norra USA, mitt i naturen och tittat igenom ett mörkt glas på solen. Jag har upplevt hur djuren tystnade när mörkret drog in och svepte skugga över dagen. Och hur det gav upphov till den där känslan av mystik och magi, med just en tunn hinna mellan det jag kan se och det som egentligen sker, bortom det konkreta.
Skogen nära samhället kallar denna dag. Ryggsäcken på plats med vatten och lite snacks. Värmen osar ur backen och det doftar jord, barr och varm sten. Jag går ut några timmar. Vandrar dit kroppen får infall att gå. Inte tänka för mycket. Bara undersöka, känna inåt. Tills det infinner sig ett ställe där det känns fint att sitta en stund. Vandra vidare. Hitta nya ställen. Slå sig ned en längre stund. Och bara vara tills det öppnar sig. Först sinnena, sedan sinnet bakom sinnena, sedan det där som i vissa kretsar kallas liminalitet. Där öppnar sig det där tidslösa fönstret. Det som vill komma. Behöver bara vara tillgänglig, lyssna och bjuda in.
